Inte som alla andra bussresor
Jag satte mig som vanligt på ett fyrsäte. När dem är lediga sätter jag alltid mig vid ett av dem.
Några hållplatser efter mig kommer det på en kvinna på kanske 45 år och sätter sig mitt emot mig. Jag tänker inte så mycket på det eftersom man typ alltid får sitta bredvid eller mittemot en främling, så jag fortsätter lyssna på min musik ur hörlurarna, tittar ut genom fönstret och allt man åker förbi och kan inte låta bli att önska att jag hade legat kvar i sängen och sovit liiite till.
Fem minuter efter att kvinnan satt sig mittemot mig så kollar jag upp på henne och ser att hon... GRÅTER? Blir helt förvånad och först kan jag inte sluta titta för att se om jag verkligen sett rätt. Men mycket riktigt rinner tårarna ner för hnnes kinder, dem bara rinner och rinner och jag fäster blicken snabbt på något annat. Fick en väldigt obehaglig känsla i kroppen. Tyckte så synd om kvinnan. Jag vet ju inte varför hon gråter och jag känner ju henne inte så ville inte direkt fråga eller kolla hur det var med henne. Hon kanske hade blivit sur om jag uppmärksamade att hon satt och grät. Började föreställa mig de värsta sakerna som hade kunnat hänt henne.... Hade hennes barn dött? Har hennes man lämnat henne? Har någon av hennes föräldrar dött? Och en massa andra liknande tankar slog mig... Kom på att jag kanske skulle erbjuda henne papper eller en servett eller något så jag börjar rota i väskan för att se om jag hittar något papper... Vilket jag tyvärr inte gjorde. Borde egentligen haft papper eftersom jag snyter mig stup i kvarten för tillfället. Nej men jag tyckte synd om kvinnan och jag är glad över att det inte är varje dag man åker med någon som gråter på bussen, då skulle det bli jobbigt.
Ja kan ju säga att bussresan kändes inte som vilken som helst, och att jag hade önskat att jag legat kvar i sängen och sovit kändes inte lika nödvändigt längre, jag hade iaf inget att gråta för på bussen och det kändes så mycket bättre att jag inte ha det än att sova en timme till.
// Matilda