Stjärnan som lyste så klart, suddas sakta ut
Jag har så mycket känslor inom mig. Känner både en enorm lättnad och glädje men samtidigt en oro, en rädsla. Något som gnager mig inifrån.
Jag borde bara känna mig glad egentligen men jag kan inte. Jag trodde att bara jag nådde hit så skulle allt vara bra. Jag skulle vara nöjd och allt skulle vara som vanligt igen
Gud så fel jag hade. Jag vill inte mer. Jag vill verklige inte. Folk förstår inte.
Dem förstår inte att jag inte bara känner mig glad och lättnad. Men det går inte. På något sätt så vill jag nog inte göra det.
Fråga inte varför. För det vet inte ens jag. Det vet ingen. Det är bara så det är.
Vet inte ens om man skulle kunna ändra på det.
Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att tappa greppet.